Varför drabbas jag alltid av skador vid de sämsta tänkbara tiderna?
Jo men vad tror ni jag har lyckats med...
Med min vanliga otur skadar jag mig såklart innan jag ska iväg till New York. På match i söndags bröt jag benet i den sista sekunden! Och det var inte i en situation som man normalt tror man ska kunna bryta benet i...
Såhär såg det ut... Jag kommer stormande fram och ska skjuta mot mål, backen kommer stormande och ska rensa undan. Så båda tar väl i för kung och fosterland antar jag och på nån vänster så bröts mitt vadben och foten flyttades lite ur sitt läge... Kändes lite konstigt som nåt flyttade sig lite men gjorde inte så ont! Svullnade upp rätt bra runt fotknölarna (mediala och laterala malleolen, för att skryta lite;-P) och sen kände jag hur foten var lite "lealös" i ett läge, så då sa jag att nåt måste vara av! Pappa fick köra fram bilen också hoppade Annika med in, sen for vi hem om där hemma och hämtade min plånbok, efter att jag jobbat på akuten vet jag att de blir mycket gladare om man har med patientbricka och grejer när man kommer. Sen åkte vi inom idrottsplatsen och tog min väska och sen åkte vi in till akuten i Ängelholm. Annika följde med som lite extra sällskap! På akuten gick det fort, fick snabbt komma in, träffa en snygg doktor som jag flörtade lite med. Pappa och Annika tyckte det var lite pinsamt men jag ansåg att nåt roligt får man väl ha i den situationen! Sen fick jag in och röntga det där dem då såg att vadbenet var brutet och att foten då var lite snedvriden. För att jag inte ska få några problem senare i livet bestämde dem sig för att det var bäst att gå in och operera rätt foten och det var jag tvungen att åka till Helsingborg för att få gjort. Under tiden vi väntade på ambulanstransport till Helsingborg la de benet i en skena som skulle stabilisera det lite så länge. Sen var det ett evinnerligt väntande på transporten, de fick mer akuta grejer att åka efter hela tiden så vi fick vänta och vänta... Jag frågade sköterskan om de hade något spel eller kortlek eller nåt vi kunde underhålla oss med, de enda hon kunde hitta var två niobitarspussel! Så jag och Annika hade tävling vem som snabbast kunde lägga pusslet, jag vann... hehehe
Kl åtta på kvällen stängde Akuten så då kom sköterskan på att jag ju kunde skjutsas ut i väntrummet och kolla på tv. Så sängen åkte ut där, och Annika och pappa kunde köpa sig lite kvällsmat från automaten, blev typ wasaknäcke och en del choklad! Inte riktigt mat från hela näringscirkeln. Jag fick ju inte äta eller dricka något eftersom de inte visste när jag skulle opereras...Jag var framförallt rätt törstig efter matchen... sen kollade vi på 21.00-filmen på trean, fick tyvärr inte veta hur den slutade för halv 11 hade ambulanspersonalen tid för mig, inga riktiga hetingar tyvärr... Men jag och Annika åkte med dem till Helsingborg, medan pappa åkte hem. I Helsingborg fick vi ligga på en stressad akutavdelning i 1½ timme, där det sprang förvirrade läkare som ena stunden skulle operera mig under natten (om han var tillräckligt pigg, annars visste han inte om han ville skära i mig...det gör ju en väldigt säker när läkaren typ rådfrågar en om man tror han kan vara tillräckligt pigg...) Så fick jag prata med nån narkosläkare som mumlade fram orden varpå man hörde hälften. Ena stunden skulle jag upp på en avdelning över natten och opereras först på morgonen och andra stunden skulle jag opereras direkt! Tillsist blev det operation, och då fick jag inte ha med mig mina grejer för sjukhuset var väldigt fullbelagt så de visste inte vilken avdelning jag skulle hamna på efter operationen. Så lite innan ett på natten rullades jag till operation och Annika åkte hem till sin lägenhet i Helsingborg med mina kläder, pengar, mobil och sånt. Operationen tog typ en timme sen låg jag på uppvaket fram till halv 6 och slumrade fram och tillbka så gott jag kunde med en kliande syrgasslang i näsan. Halv 6 blev jag uppskjutsad av en ung lite småsöt kille från transport till barnavdelningen (ortopeden var full och som de sa det var ju bättre att lägga in mig på barn än en sjuttioåring!)
Sen fick jag sova lite tills de kom in vid kvart över åtta och ville få upp mig på toa, men det tyckte jag inte behövdes. Jag fick låna en telefon så jag kunde ringa och berätta hur det hade gått och få tag i Annikas nr så jag kunde ringa henne och höra om hon kunde komma inom med mina grejer innan hon stack till jobbet. Hon fick bli lite sen till jobbet och kom inom med grejerna vid lite över nio, när hon gått bad jag om lite frukost. Men de hade inte jättehög prioritet när de var jag som kallade... Så först efter att ha ringt på klockan några gånger till (varje gång jag ringde tog det typ 10 minuter innan de kom...) och tjatat några gånger så kom en sur kille in med min frukost kl 11! Då hade jag hunnit bli rättså hungrig då jag inte hade fått äta sen halv 2 dagen innan! Men sen blev det dubbelt upp för redan kvart i 12 kom dem med lunch...
Tja servicen var ju inte den bästa dena gången jag var på sjukhus direkt men tillsist fick jag veta att jag låg där och väntade på röntgen som skulle se så operationen gått bra och gipsning. Det kom jag till på eftermiddagen och sen skrev de ut mig. Så vid fem kom pappa och Per och hämtade mig. Det var dagens träningspass att bara ta sig i bilen hm så sen var jag trött och sov i soffan ett tag. Och det är så ina dagar i princip ser ut nu, ligger i soffan och kollar på tv, filmer, serier, har lite folk som kommer på besök, har pappa och Per som mina underbara skötare! Och väntar på att Sofia ska komma hem på söndag och börja pimpa mitt lila gips, jag tänker lite mönster i guld och svart. Sen sitter jag i telefon med olika försäkringsbolag för att få mina pengar för New York, för den resan får vänta... Gipset ska jag ha i 6 veckor, efter två ska stygnen tas sen en till och sen ska jag få börja stödja på det om allt ser bra ut.
Jag är iaf glad att det inte är knäna!
Med min vanliga otur skadar jag mig såklart innan jag ska iväg till New York. På match i söndags bröt jag benet i den sista sekunden! Och det var inte i en situation som man normalt tror man ska kunna bryta benet i...
Såhär såg det ut... Jag kommer stormande fram och ska skjuta mot mål, backen kommer stormande och ska rensa undan. Så båda tar väl i för kung och fosterland antar jag och på nån vänster så bröts mitt vadben och foten flyttades lite ur sitt läge... Kändes lite konstigt som nåt flyttade sig lite men gjorde inte så ont! Svullnade upp rätt bra runt fotknölarna (mediala och laterala malleolen, för att skryta lite;-P) och sen kände jag hur foten var lite "lealös" i ett läge, så då sa jag att nåt måste vara av! Pappa fick köra fram bilen också hoppade Annika med in, sen for vi hem om där hemma och hämtade min plånbok, efter att jag jobbat på akuten vet jag att de blir mycket gladare om man har med patientbricka och grejer när man kommer. Sen åkte vi inom idrottsplatsen och tog min väska och sen åkte vi in till akuten i Ängelholm. Annika följde med som lite extra sällskap! På akuten gick det fort, fick snabbt komma in, träffa en snygg doktor som jag flörtade lite med. Pappa och Annika tyckte det var lite pinsamt men jag ansåg att nåt roligt får man väl ha i den situationen! Sen fick jag in och röntga det där dem då såg att vadbenet var brutet och att foten då var lite snedvriden. För att jag inte ska få några problem senare i livet bestämde dem sig för att det var bäst att gå in och operera rätt foten och det var jag tvungen att åka till Helsingborg för att få gjort. Under tiden vi väntade på ambulanstransport till Helsingborg la de benet i en skena som skulle stabilisera det lite så länge. Sen var det ett evinnerligt väntande på transporten, de fick mer akuta grejer att åka efter hela tiden så vi fick vänta och vänta... Jag frågade sköterskan om de hade något spel eller kortlek eller nåt vi kunde underhålla oss med, de enda hon kunde hitta var två niobitarspussel! Så jag och Annika hade tävling vem som snabbast kunde lägga pusslet, jag vann... hehehe
Kl åtta på kvällen stängde Akuten så då kom sköterskan på att jag ju kunde skjutsas ut i väntrummet och kolla på tv. Så sängen åkte ut där, och Annika och pappa kunde köpa sig lite kvällsmat från automaten, blev typ wasaknäcke och en del choklad! Inte riktigt mat från hela näringscirkeln. Jag fick ju inte äta eller dricka något eftersom de inte visste när jag skulle opereras...Jag var framförallt rätt törstig efter matchen... sen kollade vi på 21.00-filmen på trean, fick tyvärr inte veta hur den slutade för halv 11 hade ambulanspersonalen tid för mig, inga riktiga hetingar tyvärr... Men jag och Annika åkte med dem till Helsingborg, medan pappa åkte hem. I Helsingborg fick vi ligga på en stressad akutavdelning i 1½ timme, där det sprang förvirrade läkare som ena stunden skulle operera mig under natten (om han var tillräckligt pigg, annars visste han inte om han ville skära i mig...det gör ju en väldigt säker när läkaren typ rådfrågar en om man tror han kan vara tillräckligt pigg...) Så fick jag prata med nån narkosläkare som mumlade fram orden varpå man hörde hälften. Ena stunden skulle jag upp på en avdelning över natten och opereras först på morgonen och andra stunden skulle jag opereras direkt! Tillsist blev det operation, och då fick jag inte ha med mig mina grejer för sjukhuset var väldigt fullbelagt så de visste inte vilken avdelning jag skulle hamna på efter operationen. Så lite innan ett på natten rullades jag till operation och Annika åkte hem till sin lägenhet i Helsingborg med mina kläder, pengar, mobil och sånt. Operationen tog typ en timme sen låg jag på uppvaket fram till halv 6 och slumrade fram och tillbka så gott jag kunde med en kliande syrgasslang i näsan. Halv 6 blev jag uppskjutsad av en ung lite småsöt kille från transport till barnavdelningen (ortopeden var full och som de sa det var ju bättre att lägga in mig på barn än en sjuttioåring!)
Sen fick jag sova lite tills de kom in vid kvart över åtta och ville få upp mig på toa, men det tyckte jag inte behövdes. Jag fick låna en telefon så jag kunde ringa och berätta hur det hade gått och få tag i Annikas nr så jag kunde ringa henne och höra om hon kunde komma inom med mina grejer innan hon stack till jobbet. Hon fick bli lite sen till jobbet och kom inom med grejerna vid lite över nio, när hon gått bad jag om lite frukost. Men de hade inte jättehög prioritet när de var jag som kallade... Så först efter att ha ringt på klockan några gånger till (varje gång jag ringde tog det typ 10 minuter innan de kom...) och tjatat några gånger så kom en sur kille in med min frukost kl 11! Då hade jag hunnit bli rättså hungrig då jag inte hade fått äta sen halv 2 dagen innan! Men sen blev det dubbelt upp för redan kvart i 12 kom dem med lunch...
Tja servicen var ju inte den bästa dena gången jag var på sjukhus direkt men tillsist fick jag veta att jag låg där och väntade på röntgen som skulle se så operationen gått bra och gipsning. Det kom jag till på eftermiddagen och sen skrev de ut mig. Så vid fem kom pappa och Per och hämtade mig. Det var dagens träningspass att bara ta sig i bilen hm så sen var jag trött och sov i soffan ett tag. Och det är så ina dagar i princip ser ut nu, ligger i soffan och kollar på tv, filmer, serier, har lite folk som kommer på besök, har pappa och Per som mina underbara skötare! Och väntar på att Sofia ska komma hem på söndag och börja pimpa mitt lila gips, jag tänker lite mönster i guld och svart. Sen sitter jag i telefon med olika försäkringsbolag för att få mina pengar för New York, för den resan får vänta... Gipset ska jag ha i 6 veckor, efter två ska stygnen tas sen en till och sen ska jag få börja stödja på det om allt ser bra ut.
Jag är iaf glad att det inte är knäna!
Kommentarer
Trackback