Nu har jag snart haft en månad i Turkiets huvudstad! Jag har bott hos Agah och hans syster, en stor lägenhet på hall, två toaletter, tre sovrum, kök och stort vardagsrum så det har varit gott om plats. Agahs syster är väldigt mycket i skolan också, hon är lite mer ambitiös än Agah;-P Hon ska bli skådespelare och läser en femårig utbildning för detta, nu första året så har de bara engelska. Då de ju inte är jätteduktiga på engelska i detta landet, så jag har hjälpt henne plugga engelska medans hon har hjälpt mig med turkiskan. Dock får jag väl säg att jag har lite svårt för att ta tag i att plugga, en sak när man är i skolan men att bara plugga på egen hand hemma är lite svårare. Men ibland så;-) Eftersom hon går i skolan så mycket så sover hon ofta över i lägenheter de kan låna på skolan för att slippa gå upp alltför tidigt varje morgon samt komma i säng allt för sent. Så jag och Agah roar oss ganska mycket här hemma för han har istället inte besökt sin skola en enda dag sen jag kom hit... Ja, frågan är när den mannen ska hitta något han verkligen vill göra.
Vår gata!Och vad gör man då i Ankara, ja vissa dagar har jag mest varit sjukt rastlös då min och Agahs energinivå på att vilja aktivera sig kanske inte alltid är riktigt den samma... Men jag har varit runt en del själv istället. Vår lägenhet ligger mitt i centrum och jag som gillar att gå har ju gått så fort jag velat någonstans. Så jag kan stan ganska bra nu! Vi har Tunali området som bara ligger några minuters promenad på ena hållet från vår lägenhet, där har jag hängt en del på Café Stockholm, det svenska caféet man kan hitta i Ankara! De har väldigt god cappuccino, men de svenska bakverken som de utlovar på sin hemsida har jag inte sett röken av... Starbucks har ju också besökts lite, deras vinteredition är gingerbread latte, flytande pepparkaka!:-)
Går man vidare på det hållet är där en liten minipark. Parker var jag på jakt efter i början. Omöjligt att hitta någon mysig! I Ankara finns ju nämligen de flesta administrativa byggnader osv för landet och dessa har de ofta byggt där de har grönområdena, och eftersom det är viktiga byggnader är de inhängnade och har hård bevakning av beväpnade män i varje hörn... Så på kartan ser det ut som en mysig park, och sen kommer man dit och blir djupt besviken. Så åk inte till Ankara för parker!
Efter Tunali hittar vi Atakule, ett högt utsiktstorn där man får en fin vy över hela staden. Jag gick dit en dag, det gör jag inte igen för backen upp till tornet var inte att leka med! Och sen med det här jobbiga höst/vintervädret på runt noll om nätterna och alltfrån 6 upp till 17 grader om dagarna så blev man ju först svettig och sen kall... Men utsikten från tornet var fin. Jag kom dit precis i solnedgångsljuset, dock blev det inga bilder för det var en kall dag och min mobil har inte riktigt vant sig vid kylan och stänger därför av sig själv när den tycker att den fryser. Kameran hade jag glömt hemma. Men det var fint att se iaf!
Åt andra hållet från lägenheten har vi Kizilay, stora shoppingområdet. Jag har dock inte gått lös helt. Har ju ganska mycket som tynger väskan än så länge eftersom jag inte har varit i Sverige och lastat av sen mitten på april och vi får väl se hur det känns, risken är ju stor att jag kommer tillbaka hit...;-) Men mitt bästa kap jag gjort här är kontaktlinser. En kollega i Side berättade nämligen för mig att i Turkiet ses synnedsättning som en sjukdom och därför är priserna på linser och glasögon subventionerade. Och sen hittade jag ett erbjudande på internet där det var ännu billigare! Så jag beställde hem linser (samma som jag köper hemma) för ett års användning till samma pris som jag vanligtvis får ge för linser 4-5 månader hemma. Då kan man ju inte vara annat än äckligt nöjd! Nu ska bara min syn se till att inte ändras under detta året, men det ska nog gå bra. En del kläder har ju inhandlats också och lite nagellack, kan ju börja måla naglarna nu när man inte är guide längre;-) Såg på sista lönespecen att jag även råkade avsluta min karriär med en fortkörningsbot, lite surt, men försökte tänka så att om jag hade kört lika för fort i Sverige hade jag fått böta 4 ggr så mycket. Då var det ok;-)
Efter Kizilay hittade jag en park som till och med vem som helst fick besöka (!) och sen det mysigaste området i stan, Ulus! Ulus är den gamla stan. Det är där man hittar de söta gamla husen, små trånga gatorna, souvenirshoppingen, bazaarområden. Där finns också en borg, själva borgen är dock inte så mycket att se men utsikten man får när man klättrar upp på den är otrolig! Bättre än från höga tornet Atakule till och med:-) Jag gick dit lite i smyg, för lata Agah ville inte följa med och enligt honom var det farligt att gå dit för där blev man rånad... Jag försökte förklara för honom att jag klarat mig ganska bra i andra storstäders slumområden och nog ska göra det i Ankaras också, men han tyckte prompt att det var farligt. Så jag gick dit när han sov (vi har nämligen vänt på dygnet en del nu när man inte har några tider att passa och jag lägger mig aldrig innan 02.00, ibland är man uppe enda till 05.00...) Och visst, vissa av områdena i Ulus var lite småläskiga och inget jag hade besökt när det var mörkt men den största delen var bara väldigt mysig:-)
Såklart har jag också besökt Ankaras stolthet, Anitkabir. Anitkabir är Turkiets förste president Mustafa Kemal Atatürks mausoleum där både han och den andra presidenten Ismet Inönü är begravda. Det var ett bra museum, även om alla bilderna på krigshistorian inte intresserade mig så värst mycket men där var mycket annat som gjorde, myket utav Atatürks ägodelar. Många gåvor, bland annat från svenska prins Gustav Adolf. På bilderna av Atatürk genom åren kunde man också tydligt se hur hans näsa växte med åren;-) Något som jag kommer ihåg jag också tänkt på när jag tittat på bilder av farfar, hoppas inte det därmed en växande näsa ska drabba mig också... Det galnaste på hela museumet var att de hade stoppat upp Atatürks favorithund! Där stod den i en monter liksom, inte alls creepy...
Lejonpassagen in till mausoleumet, Atatürks sarkofag och själv mausoleumet som innehåller hans grav.
Sen har jag tillbringt en del tid framför datorn, med jobbsökande och allmänt sökande efter tips på vad jag kan bli sugen på att hitta på i framtiden! Vi får se vad det blir, jag känner ingen stress utan vi får se vad man kan tänkas bli sugen på och framförallt var man hamnar! Sen har vi haft en hel del filmtittande, kollat på nästan alla säsonger av Heroes, myst och umgåtts. När jag har klättrat på väggarna förmycket av rastlöshet har jag tvingat honom på lekar som "vem som kan svälja en sked kanel och sen vara den förste som visslar" (Jag dog halvt när vi lekte den leken, hostade kanel i en evighet efteråt) Jag har lyckats att både låsa in mig själv i sovrummet i fem timmar samt låsa mig själv ute i fem timmar... Dem två dagarna var inte de bästa här! När Agah sover är han som han gått i ide, omöjlig att väcka, så där var jag utelåst i fem timmar när han låg inne o sussa, humöret på mig när jag kom in var så Agah fick hålla på o gulla med mig lika lång tid.
Sen måste jag ju erkänna att det har blivit lite hemmafru varning på mig (som Emely sa innan jag åkte hit;-P), men jag blir lätt sån när jag inte har annat inbokat. Dvs jag har gjort turkfrukostar, bakat, laga mat har vi skiftats lite med för det tycker jag väl inte är det roligaste medan Agah är mer intresserad av just matlagning. Jag har bjudit han och hans syster på utländska specialiteter, ni ska veta turkar är väldigt kräsna och äter hest bara äkta turkisk mat, helst hemlagad samt det ska alltid ätas bröd till varje måltid, och då ska det vara dagsfärskt bröd. Efter ett tag tyckte jag att vi behövde ju kanske inte gå ut och köpa bröd varje dag, vi kunde ju baka. Och det enkalste brödet att baka är ju scones, så det blev det. De här två turkarna hade ju ingen aning om vad scones var och hade aldrig smakat det förr trodde de, tills de stoppade det i munnen och utbrast "aha, Starbucks-bakverk". Hahaha... Starbucks ger dem iaf lite smak på utlandet;-) Men de gillade det iaf så sen dess har det blivit mycket sconesbakande här! En av mina favoriträtter är ju tacospaj så det har jag också gjort, vilket Agah åt galet mycket av, trodde inte ens man kunde få i sig så mycket mat, dvs. han gillade det. Både tacosmix kryddor och dipmixar hade tjejerna i Side som dem lämnade till oss som var sist kvar när de åkte. Så chips med dip har han också fått smak för;-) Det mest otroliga var när jag gjorde thaimat! En av kollegorna i Side var nämligen i Thailand i somras och hade köpt med sig kryddmixar hem, så jag fick en Green curry kryddmix. Chicken green curry med ris tyckte Agah var riktigt gott! Om ni inte förstår det här med kräsna turkar kan jag nämna två kollegor i Bodrum som var två veckor i Thailand i vintras och inte åt någon thaimat alls, med förklaringen de tyckte den luktade illa... Så en turk som ändå kan gilla så här många utländska grejer är häpnadsväckande;-)
Het turk i brödbakningstagen;-)
Nu är det sista dagarna i Ankara iaf, biljetten är bokad till på tisdag. Då bär det av till Sverige, längsta tiden sen jag började som guide som jag har varit ifrån Sverige. Ska bli mysigt att komma hem, blir inte hemma så länge försa rundan, 13-15 december ska jag till Wien och hälsa på Jojo som pluggar där. Men sen är det hemma på obestämd tid som gäller, läskigt att bara tänka på det! ;-P
Snart är en månad av rastlöshet till ända! Ibland är det jobbigt att ha en sådan här rastlös själ, och denna månad har det varit extra illa. Vi har inte haft så mycket jobb vilket har gett en väldigt mycket fritid. För andra kan det låta som lyx och ha mycket fritid på ett ställe dit alla åker på semester. Och visst det är väl skönt att ligga i vår ”trädgård” bland granatäppelträd, bananplantor, citronträd och Bouganville vid poolen och steka en timme eller två per dag (är brunare än på länge!) Men mer än det klarar jag inte av, då måste jag aktivera mig. Har tagit lite promenader ibland, men finns inte så många roliga rundor att gå här så det tröttnar man också på rätt fort. Det är väl inte bara utbudet i Side och området i sig som vi inte gillar som gör att det är tråkigt utan det är nog lite att det gått och blivit ”höst”. Visst temperaturen ligger på sol och 26 grader på dagarna men på kvällarna blir det nu mörkt redan vid 17-tiden och så fort det blir mörkt går temperaturen ner väsentligt till runt en 12 grader nattetid, och då har man ju inte samma sug som på de varma sommarkvällarna att sticka ut och ta en kaffe, drink eller festa vilket gör att vi ofta kommit i säng allt för tidigt om kvällarna, vi har liksom inte haft nåt bättre för oss… Har sovit igen all tid jag legat back i sommar och mer därtill! ;-) Oftast på våra helt lediga dagar denna månaden har jag och Challe lämnat Side och istället åkt ner till Sara och Emely i Alanya (Emely, som varit lika rastlös som vi) och varit ute och ätit, druckit lite vin, sovit över och sen roat oss dagen efter i Alanya med turkisk frukost, strandhäng längs Kleopatra stranden, lite seightseing i Alanya; var bland annat upp och besökte dess kända borg och promenerat runt. Sist gjorde vi till och med lite bazarshopping! Nya läderstövlar och sjal hittades bland annat, och med min beslutsångest samt att försäljaren var tvungen att utvidga läderstövlarna i omfång för att få plats med mina vader i gjorde att vi var inne i affären minst en timme!
Söndagar har ju alltid varit mina jobbigaste dagar, därför är det viktigt att göra ordentliga utflykter på söndagar. En söndag åkte vi upp till Green Canyon, ett naturreservat med jättevackra vyer som ligger en bit upp i bergen ovanför Side. På vägen stannade vi och åt turkfrukost, vi blir dock grymt besvikna på turkfrukostarna här! En turkfrukost ska vara stekt ägg, oliver, olika ostar, marmelader, gurka, tomat, honung, bröd och svart te. Sen kan det alltid vara lite extra grejer med men detta är det som alltid SKA vara! Här får man tråkiga ostar, inte goda marmelader och ovanpå allt så har de försökt modernisera turkfrullen och slänger med ett fat med pommes frites bland allt annat!! Vad är det för fjanterier liksom, pommes frites… Nej nej nej… Så vi är lite lätt missnöjda med turkfrullarna som serverats oss här, iaf runt om Side de som ska kalla sig "village breakfast", nere i Alanya är det lite bättre. På vägen från Green Canyon stannade vi till vid ett av alla bomullsfälten som finns här för att plocka med oss lite, att bomull växer så är lite roligt!
Det vi har räknat ner till under tiden här har varit Istanbul! Jag, Emely och Challe fick lite extraledigt och bokade in oss till Istanbul, åkte i måndagskväll och kom tillbaka i onsdagskväll. Så två intensiva dagar med seightseing blev det i Istanbul. Precis vad vi behövde! Ny stad, mycket att göra och se och ingen rastlöshet;-) Vi bodde på ett mysigt litet krypin som jag bokat in oss på via nätet, Selale house. Det var dock ett väldigt speciellt hotell som visade sig vara några rum ovanpå en kebabrestaurang, men rummet var fräscht, fint och billigt så vi var nöjda:-) Har aldrig bott så nära en moské märkte jag iaf vid böneutropen kl 05.00 på morgonen…
Vid Blå MoskénI Istanbul gjorde vi som jag brukar göra i en storstad, gick och gick och gick och gick. Det är på det sättet jag tycker man upplever en stad bäst. Vet inte hur lång sträcka vi till slut hade gått under tisdagen men vi tog oss från Sultanahmet med besök på Blå moskén, fotografering över Hagia Sofia, besök på kryddmarknaden med inhandling av hasselnötter från Giresun (området där Agah är ifrån, som är väldigt kända för sina hasselnötter. Han hade med sig såna i somras och de är verkligen de godaste hasselnötter jag smakat!), sen blev det insupande av fisklukt vid Galatabron från alla som stod och fiskade där ifrån samt provsmakning av säsongens specialitet färskpressad granatäppeljuice. Spillde lite på skorna av det också som väl aldrig lär gå bort, men det kan ge mig ett trevligt minne;-) Därefter blev det en lite svettigare promenad uppför backen mot Galata tornet, en bit upp bestämde vi oss dock för att svänga av lite för det var ändå en lite dimmig dag så vyn över Bosporen hade inte varit den bästa från tornet. Istället tog vi oss shoppinggatan Istiklal bort, ingen av oss var ju så intresserade av att shoppa dock utan det var mest för att se gatan. Vi var ju där för att turistaJ I varje gränd längs hela den gatan som sen mynnar ut i Taksim torget så var det poliser redo med tårgas, pistoler, glasskärmar och alla de vapen och skydd för att kunna avstyra ett eventuellt för vilt nationaldagsfirande. I tisdags firade nämligen republiken Turkiet 90 år, och det firades kan jag lova! Där var många demonstrationståg och framåt kvällen var där massvis med festbåtar som gick ut, fullproppat av folk på restaurangerna och barerna samt ordentligt fyrverkeriskådespel. Allt gick dock lugnt till, och det var tur för hade det spårat så hade vi varit mitt i smeten… Som jag sa när vi gick där ”Om mamma hade vetat…”;-P
Nationaldagsfirande!
Efter Taksim torget promenerade vi vidare mot Dolmabache palatset, platsen där Ataturk dvs. Turkiets första president en gång dog och sen skulle vi ta oss upp mot Ortaköy där det skulle vara trevligt att ta en kvällsdrink hade vi hört. Det låg dock längre bort än vi trodde men tillsist kom vi dit också, och där var verkligen allt folket denna kväll! Efter en dag då vi varit ute från kl 8 på morgonen och förmodligen totalt gått några mil så var vi ganska trötta på kvällen så redan vid 20.30 började vi försöka ta oss hemåt. Det var lättare sagt än gjort. Vi fick gå en bit innan vi tillsist lyckades få en ledig taxi som kunde ta våra trötta fötter hem.
Simit!
På onsdagen var det upp tidigt igen och med träningsvärk i benen började vi dagen på Topkapi palace, sultanernas gamla tillhåll. Det var jag väl inte helt fascinerad över, eller är det bara så att efter mer än tre år som guide på allt för många olika platser så har man sett för mycket och är svårimponerad nu för tiden. Tre timmar tillbringade vi nästan där iaf, sen blev det en simit för att få upp energin lite innan vi rusade ner mot en av hamnarna där båtarna som åker längs Bosporen går. Simit är mums! Det är något du hittar överallt i Turkiet, en rund brödbit med sesamfrön på som helst ska köpas från någon av alla simitvagnarna som står längs med gatorna. Förutom simitvagnar och granatäppelbord så hittar man vagnar med rostade kastanjer, kokt majs och salep(typ lite som chai te)
Vi tog en två timmars båttur längs Bosporen där vi kunde se områdena vi promenerat igenom dagen innan, åka under några av de imponerande broarna som går från den asiatiska till den europeiska sidan. Den som kom på hur broar kunde byggas är för mig ett geni! Vi åkte längs med en del av den asiatiska sidan samt jag fick se mitt favoritställe ”The Maiden’s Tower”, ett torn som ligger ute i Bosporen och som har många gamla legender men idag är ett café och restaurang. Detta torn har jag sett på många bilder innan, och min favoritmålning på ett av våra hotell i Bodrum var på detta. Han som hade gjort målningen har även gjort målningar i just detta tornet. Han har även sagt att jag, Emely, Challe och Sara ska få varsin målning av honom, undrar vart den har tagit vägen;-) Båtfärden avslutades med en tur upp mot The Golden horn, sundet mellan de två europeiska delarna, som har spelat stor roll i olika slag genom historien. På båtturen drack vi te som några äkta turkar och som sig bör när man åker längs med Bosporen!
Istanbul var en häftig stad, och nu hann vi ju bara besöka den eurpeiska delen, där är ju så mycket mer att se av den staden så dit bör man definitivt komma tillbaka!:-)
Ett annat ställe vi var på häromveckan är ett annat utav Turkiets mest kända sevärdheter, Pamukkale. Pamukkale betyder bomullsborgen och är vita berg som färgats av det kalkrika vattnet som rinner där. Ser ut som ett vinterlandskap! Riktigt häftigt, det som även finns där är Hieropolis en gammal antik stad. Den är dock inte riktigt lika mycket att ha, inte speciellt välbevarad. Men de vita bergen är häftiga, och helst ska man ju bada där för vattnet sägs vara föryngrande;-P Själv kände jag mig rätt nöjd med min ålder så jag badade bara fötterna;-) Jag och Emely var där tillsammans, tyckte att eftersom jag inte tagit mig dit de senaste två åren jag jobbat här så var det hög tid.
I vintervärlden?;-)Men nu så ska jag göra mina sista dagar i den gula uniformen, får väl se den kanske åker på till sommaren igen men just nu ska det blir skönt med en paus. Imorgon åker jag till Ankara, och hänger med Agah på obestämd tid. Mitt visum gäller till julafton, men jag kommer komma hem en bra bit innan;-)
